Jag tillhör den skaran som ger ett vänligt till neutralt; "hej" eller "hallå" till sina grannar när vi möts, vilket oftast är i trappuppgågen eller i närheten av hemmet.
Idag ifrågasatte jag mig själv varför jag gör detta då jag aldrig umgås med dom eller har något uppenbart utbyte med dom. Men skulle jag inte säga hej skulle det kännas lite konstigt. Det finns faktiskt ett par personer som jag inte hejar på som bor i min trappuppgång, och det rör mig inte stort i ryggen men priset är att jag ser ner på dessa personer. Faktum är att båda dessa personer hukar huvudet som ett tecken på skam när vi passerar. Själv gör jag inte det då jag inte har något emot att säga hej till dom, det är deras val. Ändå känns det inte helt ok att inte säga hej till dom, så dessa känslor tränger jag bort genom att se ner på dom och sen ignorerar dessa människor.
Men frågan kvarstår, varför föredrar jag att säga hej till mina grannar?
Jag tror mycket ligger i rena instinkter att vi vill hålla oss på god fot med de vi bor nära inpå då de faktiskt har en viss insyn och därför en reell påverkan på ens liv. Trots all så delar jag samma hus, väggar, trappuppgången och tvättstugan med mina grannar och skulle något hända med det vi delar så kommer de flesta av oss att meddela de andra om vad som skett. Jag har dessutom vid ett par tillfällen bett om hjälp av mina grannar då jag tappat nyckeln till tvättstugan. Sen har jag vid några få tillfällen då vädret eller tvättstugan knuffat oss samman utbytt några meningar.
Slutligen skulle jag väl vilja medge att jag önskade att jag hade grannar jag verkligen kunde umgås med, bara kunde gå över och prata med eller så men som samhället är byggt idag så bor vi inte med våra vänner utan vi bosätter oss beroende på andra val i livet som jobb och inkomst. Vi lever inte sen många hundra år som våra instinkter säger till oss att leva så därför går jag här och frågar mig varför jag säger hej til mina grannar..
Man får hoppas att världen kan förbättras på det här området, det skulle nog innebära ett bättre liv för de allra flesta.
måndag 8 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar